Beskrivning: Ma l'amor mio non muore...: Regisserad av Mario Caserini. Med Lyda Borelli, Mario Bonnard, Gian Paolo Rosmino, Vittorio Rossi Pianelli. Leslie Swayne, en äventyrare, för att få tillräckligt med pengar för att tillfredsställa behoven i sitt extravaganta liv, har blivit mutad för att stjäla befästningens planer från stabsofficerarna i Storhertigdömet Wallenstein. Detta åtagande, som en gång skulle ha förefallit honom svårt, blir mycket lätt, på grund av vänskapen mellan honom själv och överste Julius Holbein, stabschefen, och far till Elsa, för vilken Swayne har visat en hel del vänskap, och i gengäld har han Elsas uppriktiga kärlek. Efter en middag som hölls hos översten, under vilken skurken Swayne viskade ljuva kärleksord i Elsas öra, lyckas han stjäla de önskade dokumenten, och skyddad av nattens mörker flyr han. Överväldigad av den sorgliga verkligheten är översten i ett desperat sinnestillstånd. Elsa försöker utplåna sina hemska misstankar ur sitt sinne, men när hon går till hotellet får hon veta om Swaynes plötsliga avgång, och hennes misstankar bekräftas. Överste Holbein, till vilken det dyrbara dokumentet hade anförtrotts, misstänks vara en förrädare. Den här mannen sköt sig själv för att ha blivit så felaktigt anklagad. Elsa ombeds av storfurstendömet Wallenstein att lämna hertigdömet och förs till en av domänens stationer, där hon överges. Besatt av egenskaperna hos en pianist och sångerska, under det falska namnet Marjorie Manners, blir hon känd. Vid sin första föreställning får hon blommor från ett stort antal beundrare och långa applåder, men minnet av hennes far kommer plötsligt till henne och det minnet tar bort glädjen över hennes triumf. En kväll, medan hon äter på terrassen på ett hotell omgiven av ivriga beundrare, blir Marjorie förvånad över åsynen av en ung man, ledsen och blek som hon själv, som iakttar henne med en trög blick. Den bleke unge mannen är prins Arthur av Wallenstein, son till storhertigen, som har kommit till Rivieran för att återhämta sig efter en lång sjukdom, under namnet greve L'Estrange. Förvånad över Marjories gudomliga skönhet och charm är han en ständig besökare på teatern. En morgon chansar de att träffas och omedelbart förstår de varandra och en känsla av sympati verkar omsluta deras själar. De stirrar in i varandras ögon och förseglar sin outtalade tro med en kvardröjande kyss. Från den dagen blir deras kärlek mer intensiv och snart gifter de sig. Ombord på ett skepp dyker skurken Swaynes levande uppenbarelse upp framför dem. Marjorie svimmar. Arthur ropar på hjälp och under tiden går Swayne fram till Marjorie och ber om hennes förlåtelse och kärlek. Hon stöter bort honom våldsamt, och precis vid det kommer Arthur direkt tillbaka. Swayne, för att hämnas, råder prinsens land att prinsen roar sig med söt kvinna medan hertigdömet är i fara, och hertigen av Wallenstein återkallar sin son hem. Medan Marjorie och Arthur är tillsammans på hotellet kommer meddelandet, och hans fru får reda på vem som är hennes man. Hon inser då att hon inte kunde dölja sitt riktiga namn längre, och överste Theubner, en gammal vän till hennes stackars far, berättar sanningen för prinsen. Hon reser sig upp och går som en galning, och några dagar senare återvänder hon till teatern som hon lämnat. Arthur, genom översten, lär sig Elsas historia och anledningen till varför hon tvingas gå upp på scenen, men trots denna information fortsätter han att leta efter henne. Han hittar henne, blek och darrande. Hans blick fäste sig på henne från sin box på teatern. Plötsligt iakttar Elsa hans blick. Hon blir blek, darrar och försöker kontrollera sig själv, men faller till golvet. Ridån faller; prinsen skyndar till henne och medan han känner hur hon fryser i hans famn, hör han dessa svaga ord: "Men min kärlek skall aldrig dö." Stackars Elsa hade efter så många problem och oro tagit gift, eftersom hon ville dö.